Livet är en ekvation
Alla tal ser ut som prickar, symbolerna som djur och bokstäverna dansar. Jag får ingen ordning i mitt liv! Min ekvation har inget likhetstecken, bara ett som visar att mina förväntningar är större än mina prestationer. Allt snurrar!
Har vandrat i skogar och räknat träd. Missat bussar och åkt fel. Tittat på fåglarna i Alvik och hoppats att jag någon gång ska kunna flyga, bort från alla förväntningar och förhoppningar. Har skolkat på riktigt för första gången och åkt från Sumpan i fel ände av tåget. Har låtit tårarna komma på tunnelbanan utan att maskera det, bara stirrat ut genom fönstret på den gråa världen. Den kalla röriga känslan i magen gör sig ständigt påmind och de två dagar som är kvar innan helgen kommer känns oändligt långa… Är allmänt opepp på livet och det är bara på rasterna och i på tunnelbanan jag kan slappna av. Den kalla känslan tar över min kropp igen och jag lyssnar på musik som går rakt in i hjärnan!
Har gjort en livsplan med Elin:
-Börja leva Nu och inte bekymra mig över framtiden
-Vara stolt över det jag gjort och det som varit
-Tänka positivt och vända det som går till något bra
-Planera små fina saker att se framemot
-Spontanfika!
-Försöka tänka och faktiskt känna att jag är ganska bra
